Fredag, fettförbränningsdag nummer 5, och jag har överlevt en arbetsvecka med LCHF! *WOW*

Tro det eller ej, veckan ÄR överlevd utan minsta besvär! Inget sötsug, inga sura miner! Humöret mitt är jämnt som havsytan då det är stiltje ute på fjärden! Jag älskar den här dieten, det har givit mig ett inre hopp om att faktiskt lyckas den här enda gången och dessutom med humöret på topp!

För mig är det viktigaste egentligen inte att bli smal och därmed snyggare! ;-) Näe, för mig handlar viktnedgång om att finnas där för mina barn, speciellt min yngsta dotter eftersom hon är min lilla prinsessa, tillika "sladdis". Jag vill vara frisk, inte få fysiska men av min övervikt. Än så länge har jag turligt nog inte haft det mer än att det förstås att tungt att hoppa omkring på ett intensivpass på Friskis & Svettis! Men nu utsätter jag å andra sidan inte min kropp för det, så i den bemärkelsen är det ju lungt...

Jag har läst mycket om andra med grav övervikt och inser att många har nått en punkt där deras "volanger" kring midjan har blivit ett hinder då det gäller allt ifrån att lägga sig i ett bad till att inte fastna i stolar! Jag är varken är där eller har varit där, MEN jag vet att om jag fortsätter gå upp så hamnar jag där en dag och det vill jag inte, för jag vill inte förnedra mig själv. Jag vet att jag skulle "gå under" om jag skulle låta det gå så långt, börja förakta mig själv, och det önskar jag inte någon människa "bara" för att man är överviktig.

Jag skulle istället vilja säga så här:
I ärlighetens namn har jag säkert 40 kgs övervikt. Nu har jag inte den kroppen så att jag skulle tillåta mig att gå ner så mycket eftersom jag av naturen både är bredaxlad och har breda, kvinnliga höfter. Därför, samt på grund av mina 173 cm, så är det ingen, mer än någon enstaka som känner mig, som egentligen tror eller vet att jag är så tung! Nu vet ni! *ler* Men min längd och min benstomme har (och är) varit snäll mot mig i den bemärkelsen att fettet alltid har fördelat sig jämt! Jag har lika mycket magfett som rygg och lårfett om ni förstår och är därmed också hyffsad proportionelig. Detta har gjort att jag har kunnat, och kan, dölja mina kilon ganska så väl. Så klart att man ser att jag är en rejäl och stor kvinna, men har svårt att tro att någon i min närhet ser mig som ett "fläskberg" om ni förstår vart jag vill komma?! Jag är jag och jag har alltid älskat min kropp oavsett, men nu vill jag minska i vikt så att jag inte drar på mig en massa följdsjukdomar såsom diabetes och led- samt muskelvärk.

I många avseenden vill jag kalla mig själv Livsnjutare. Jag älskar god mat och gott vin och min nya utmaning i livet blir att lära mig att laga varierad mat av dessa råvaror. Hittills har jag lyckats hyffsat, men inte bra. Det är svårt utan en del kolhydrater, dressingar osv, MEN jag ska försöka finna en väg för det! Antar att det bara är fantasin som sätter gränser?

Lite ord istället för fet tycker jag är: trivselrund, mullig, fyllig, mjuk, rund, kurvig, att ha "volanger", rejäl kvinna osv. Att använda ordet "fetma" om min övervikt tycker JAG är att ta i. Jag har aldrig känt mig som en jättestor kvinna, bara väldigt fyllig och mjuk! Det är, och har varit, mycket att älska helt enkelt! ;-) Förhoppningsvis kommer min man att älska mig oavsett densitet! *haha* Eller rättare sagt, det VET jag att han kommer att göra! :-)

Detta blev ett utlämnande inlägg så här på femte dagen!

Hur ser ni själva på era kroppar? Har ni tyckt om, tycker om, dem oavsett övervikt? Jag har svårt att se att jag innerst inte kommer att kunna bli någon annan oavsett med eller utan 20-30 kg som jag tror kommer att vara en hälsosam viktnedgång för mig!

Puss och Kram och Lycka till där ute!